Jag har varit nära att förlora båda mina systrar ett flertal gånger, och skulle jag göra det så skulle det krossa mig totalt.
Dom två gångerna jag höll på att förlora Emelie var jag alltför liten för att förstå att hon kanske skulle försvinna för gott och det är jag så glad över, för annars vet jag inte hur jag skulle ha hanterat det.
Felicia då, jaa. Hon har haft problem med andning, leder och ont i bröstet sen ett par år tillbaka, och en gång var det riktigt illa. Det ringde medans jag var i skolan (6an), och jag hör mamma säga: Felicia är på väg in till Örebro med ambulans, hon får inte luft och svimmar hela tiden.
Så mamma pratade lite snabbt med Helena och det var bara jag gick som tur var. Då trodde jag på riktigt att min bästa vän skulle dö och jag aldrig skulle få träffa henne mer, men lyckligtvis överlevde hon. För ett par månader sen fick vi reda på att hon har anorexia. Det var en utav dom värsta dagarna i mitt liv. Att ha en syster som är så sjuk, fast det egentligen inte syns är förjävla svårt. De senaste månaderna har varit en bergochdalbana. Vissa dagar har jag bara velat försvinna och aldrig komma tillbaka, medans vissa dagar har jag varit sjukt lycklig. Jag har mått enormt dåligt och det har tyvärr gått ut över skolan, men trots det har jag lyckats klara alla prov (hitills iaf) och lyckats koncentrera mig någorlunda på lekt. Men idag, när jag tänker tillbaka på tiden som har varit börjar jag inse att jag är stolt över mig själv. Min ena syster har åkt på behandling 2 ggr i veckan, in andra syster har åkt in med ambulans flera gånger p.g.a endometrios och mitt i allt står jag, fixar skolan, håller för det mesta humöret uppe, försöker vara stöd åt mina kompisar och ägna tid åt dom, hjälper till hemma (städar, fixar mat, disk osv) och det viktigaste av allt, håller ordning på mig själv.
Ja, jag är förbannat stolt över mig själv!